Jag har alltid ogillat sjukhus väldigt starkt, det är någonting med stämningen och den sterila lukten som ger mig kalla kårar. Vi besökte min älskade pappa idag som gjort en ganska stor och omfattande höftoperation efter att ha ramlat för andra gången på samma ställe (otur). Min pappa är min akilleshäl och kommer alltid att vara det. När han mår dåligt så blöder mitt hjärta och hela jag går sönder för att jag älskar honom så fruktansvärt mycket och vill bara att han ska ha det bra och få må bra.
Att vi har den här relationen till varandra är kanske inte så konstigt med tanke på vår historia. När min mamma gick bort när jag var 7 år så stod plötsligt min pappa själv med två små tjejer på 7 och 9 år.
Det var inte lätt för honom, han kunde knappt göra havregrynsgröt och skulle samtidigt trösta oss och sörja att hans fru gått bort.
Han har alltid kämpat för oss, för att jag och min syster ska ha det bra.
Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när vi fick veta att han har Parkinson. Parkinson är en muskelsjukdom som gör att musklerna stelnar och gör ont. Det började strax efter mamma dog med en arm som blev stel och svår att röra och spred sig sedan till hela kroppen. Under mina gymnasieår var han som sämst, det var innan han fick personlig assistans i hemmet och rätt medicinering. Under den här tiden hade jag konstant ont i hjärtat precis som idag. När jag flyttade hemifrån var jag ibland rädd för att hälsa på och mötas av att han hade en dålig dag som är när han blir stel och får ont. För funkar medicinerna så funkar han väldigt bra.
Men trots allt som har hänt honom och trots att han har ont varje dag så är han en av de mest livsglada människor jag någonsin träffat. Han har rest över hela världen, talar mer eller mindre 5 språk och har så mycket historier att berätta antingen om när han reste ut och in ur väst/öst Berlin när muren fortfarande fanns eller om någon gammal poetflamma som han hängde med i Visby.
Han har så många intressen att jag skäms över att jag inte har fler.
När han är svag så vill jag vara hans klippa, precis som han fick vara för oss när vi var små.
Men idag brast det för mig när jag såg hur jobbigt han tyckte det var med smärtan i benet och hur kämpigt det är för honom med rehabiliteringen. Tårarna började rinna. Man känner sig så fruktansvärt hjälplös som inte kan göra ett himla skit för att han inte ska ha ont. Men han ger inte upp, det skulle han aldrig göra, han kämpar för han är en envis rackare.
Livet är inte rättvist, det är det verkligen inte.
Men han förtjänar allt det bästa. Min pappa.
