Jag undrar ibland hur det kommer sig att en människa kan falla, misslyckas, bli sårad och ändå ställa sig upp varje gång och ta nya tag. Visst det gäller inte alla, några reser sig aldrig igen. Men det finns så många som gör det, för att livet går vidare kanske, för att man inte har något val, eller för att man bestämmer sig.
Jag kommer ihåg första gången jag fick mitt hjärta krossat av en kille, jag grät varje natt i nästan ett år. Jag hade varit lite fjortis förälskad i killar innan honom men inte haft nån riktig pojkvän, hade aldrig kysst någon. Så kom han där och stal min första kyss en stjärnklar september natt vid fyrisån.
Jag kommer ihåg vilken tomhet jag kände när det tog slut, ingenting kunde fylla det. Ingenting var kul, jag kunde skratta men det var mest för syns skull, på insidan grät jag.
Det tog tid men jag läkte ihop till slut. Vi är fantastiska varelser som kan gå vidare, men hjärtat glömmer aldrig riktigt det som en gång varit om det betydde något, men som sagt vi går vidare. Livet går vidare.
Jag tycker att livet är svårt väldigt ofta, jag älskar att leva, men det är inte lätt att att alltid göra rätt.
Jag har sårat människor jag älskar, och det finns nog egentligen ingenting som är värre än det. Att leva med en annan människas sorg på sitt samvete är tungt. Men jag fascineras ändå gång på gång över människors livsöden och hur otroligt det är att man faktiskt lyckas med det här så kallade livet trots motgångar, tårar och misslyckanden. Jag har väldigt mycket tankar i mig och jag skriver av mig här ibland, inte egentligen för att nån ska läsa utan för att jag tycker det är skönt, som terapi.
