FUNDERINGAR

Jag sitter här och grubblar. Vi pratade väldigt mycket igår om hur världen ser ut och att den är ganska så väldigt galen och sjuk på många olika sätt, och det känns ju inte direkt som att utveckligen går åt rätt håll. Idag har det fått mig att tänka mycket på att jag själv håller på att sätta ett nytt liv till världen och som den hönsmorsa man redan har blivit så börjar jag ju såklart oroa mig över under vilka förhållanden min son kommer att få växa upp. Jag har haft perioder i mitt liv när jag har funderat så sjukt mycket över existensiella frågor och människors ondska osv att det gjorde mig deprimerad. En period var jag arg över att jag själv inte fått välja om jag ville bli född till den här jorden eller inte och jag var frustrerad över vad meningen med att leva alls var/är. Jag kommer ifrån en kristen bakgrund så en del av dessa funderingar kom väldigt tidigt hos mig pågrund av min uppväxt. Men också för att min mamma dog när jag var 7 år,  jag kunde och kan fortfarande inte se meningen och rättvisan i det. Det finns ju ingenting vackrare än att sätta ett nytt liv till världen, men när han växer upp och börjar fråga mig om dessa saker, vad ska jag då säga? Jag vill inte att han ska må som jag gjorde under många år. Jag vill att han ska få leva och vara lycklig i en trygg värld. Är man på ett sätt självisk som sätter ett barn till världen när den ser ut som den gör? Förstår ni hur jag tänker? Jag vill ju aldrig att mitt barn ska behöva vara rädd och orolig för att världen är galen. Jag vet inte.. Jag bara släpper lös mina tankar.