Det är konstigt hur djur, i mitt fall hundar som är och alltid kommer vara min akilleshäl påverkar en. Jag har inte gråtit som jag gjorde igår och inatt på väldigt länge. Det är den typen av gråt som man gråter när man är förkrossad. Man håller ingenting tillbaka.
Djur går rakt in i ens hjärta, man slipper allt socialt spel som finns med människor, kärleken har inga villkor den är oändlig..Många kan säkert tycka att det är löjligt att man älskar ett djur så mycket men jag tror att det finns en stor anledning till varför man kallar hunden för människans bästa vän.
Det va som Johan sa igår när vi skulle sova, att hans atmosfär inte fanns kvar..annars känner man alltid att han är i rummet och för mig har det varit en trygghet..Denna lilla hund har betytt så mycket för mig denna höst som inte varit en av de bästa i mitt liv. Han var mitt ansvar och fick upp mig ur sängen på morgonen och gjorde så att jag skrattade det första jag gjorde när jag öppna ögonen för då satt han där och vifta på svansen och la sin lilla tass på mitt ansikte för att jag skulle gå upp och gå ut med honom..Och nu bölar jag igen.. Pompom var min första hund...och hund är något jag velat ha sen jag började prata.
Igår när jag va ledsen nån timme innan han skulle åka så skjutsade johan mig till jobbet och pompom satt bara och tittade på mig och såg ledsen ut..dom förstår så mycket och är smarta små djur. jag börja prata om att jag ville lämna honom nånannanstans så jag slapp göra överlämnandet och då hoppa han på engång från johans knä till mitt. Jag älskar denna hund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar